Autechre av Andreas Tilliander

Andreas Tilliander har skrevet om Autechre til årets festivalavis. Les teksten her.

Låt mig säga det redan från början. Nostalgi är något jag undviker och närmast föraktar. Att hitta nya filmer och böcker, rota efter de senaste skivorna och kommande konserter har så länge jag kan minnas varit var jag hämtat kraft och inspiration från. Det är en starkt bidragande orsak till att jag stolt kallat mig för autechrefan i snart trettio år. Men när hörde jag egentligen Autechre för första gången? Jag minns inte. De har gjort flera av mina absoluta favoritskivor och ändå vet jag inte när jag exponerades för deras puttrande elektroniska landskap för första gången. Däremot är minnet från när jag hörde dem för andra gången i mitt liv glasklart. Den upplevelsen förändrade allt.

Såhär. 1994 gav det brittiska skivbolaget Warp Records ut skiva nummer två i sin serie Artificial Intelligence där de sammanställde och presenterade ett antal artister knutna till skivmärket. På skivan medverkade bland annat The Higher Intelligence Agency, B12, Speedy J samt Aphex Twin under sitt alias Polygon Window. Och så Autechre. Skivan som helhet blev verkligen en ögonöppnare för mig. Eller ja, öronöppnare då. Under denna period var jag sexton och hade börjat intressera mig på allvar för techno efter några år som synthare. I synthmusiken är naturligtvis de elektroniska klangerna dominerande, men det är ändå musik i traditionell popskrud. Vers, vers, refräng. Alltid med sång som det viktigaste elementet. Flertalet studier visar att skivorna du lyssnar på i tonåren är musiken som kommer följa dig resten av livet. Jag tycker det är en fruktansvärt skrämmande och obehaglig tanke, men har samtidigt insett ju äldre jag blivit att det faktiskt ligger något i det.

På en hemmafest där det mest spelades samtida topplisterock som Nirvana, Pearl Jam, Nine Inch Nails och Green Day (ja, det var nådens år 1994) var det en något äldre kille än vi osäkra tonåringar som tog sig mod och stängde av grungemusiken och stoppade i en CD-skiva han tagit med hemifrån. Ur högtalarna strömmade äntligen ljud som jag kände mig hemma i. Det var vackra padljud och stråkar från den japanska instrumenttillverkaren Rolands, då tio år gamla men redan kultförklarade, synt Juno-106 tillsammans med den omisskännliga puttrande trummaskinen TR-606. Ljuden kände jag igen, men ljudbilden var en annan. Borta var den tuffa distade sången om wasteland, darkness, emptiness och misery. Borta var också de obligatoriska röstsamplingarna från skräckfilmer som The Tenant, The Shining och Hellraiser.I stället var det verkligen ljudbilden som var musiken men utan att bli för abstrakt och utsvävande. Låtarna var också längre, drömska, melodiska och med ett ständigt malande beat utan att vara techno, trance eller house. Niklas, personen som hade tagit med sig Artificial Intelligence, kom definitivt inte från ravescenen utan var en klassiskt skolad gitarrist och spelade Bach och Händel eller vad det nu kan ha varit. Jag var mer fascinerad av Skinny Puppy och Morticians, så jag visste inte skillnaden mellan musik från barocken eller från nittonhundrasextiotalet. Att höra Warp Records samlingsskiva Artificial Intelligence förändrade faktiskt mitt liv. Jag vet att det är något som sägs alldeles för lättvindigt, men det var verkligen en life changing experience. Året innan hade MTV:s Chill Out Zone och Alternative Nation visat mig Aphex Twin:s fantastiska låt On med musikvideo av Pulp:s sångare Jarvis Cocker men då kändes det som om On kom från ingenstans och inte var en del av någon musikscen, åtminstone inte någon jag kände till förrän den där hemmafesten och Artificial Intelligence.

Men om nu Autechre och samlingen Artificial Intelligence II förändrade mitt liv, varför påstår jag då att jag inte minns när jag hörde Autechre första gången? Jag spelade av samlingen på kassett, men jag skrev varken upp artist eller låttitlar. Dessutom, och nu kommer en del fans tycka att jag hädar, stack kanske inte Autechre ut så värst mycket på de där två warpsamlingarna. En stor del av musiken på de där himmelska skivorna är hyfsat anonym och skulle närapå kunna vara gjord av samma producent. Juno-106 och TR-606 genom Alesis grusiga reverb och med studsiga pingpong-delay var grundreceptet till de flesta av spåren på de båda skivorna. Helt makalöst förtjusande och i sanning något som stack ut i jämförelse med annan samtida musik, men tillsammans utgjorde artisterna ändå en något homogen och småhemlig musikscen.

Andra gången Autechre kom in i mitt liv minns jag däremot med fullständig tydlighet än idag. Jag pluggade konst och under lektionerna turades vi elever om att spela upp musik för varandra. Eller rättare sagt, jag spelade musik för de andra och de fick snällt stå ut med Die Form, Mouse on Mars och Kraftwerk. Kanske var de andra inte så intresserade av musik, eventuellt var de upptagna med att faktiskt måla kroki och det inte var så noga[1] vad de lyssnade till. Jag hade pratat musik med en annan Andreas i klassen och även om han också var helt såld på elektronisk musik, var han främst intresserad av house, goatrance och en gnutta techno. Musik för DJ:s som spelade på de stora nattklubbarna ute i Europa, långt långt ifrån vår pyttelilla skånska stad. En dag kom han fram till mig med en CD-skiva som han trodde skulle kunna intressera mig, ett album som hans storasysters kille precis fått hem på import. Skivans omslag var helt bronsfärgat utan någon som helst text eller bild och som konststuderande väckte det förstås min nyfikenhet rejält. Bland de retrofuturistiska bilderna på maskiner i bookleten stod det Autechre. Tri Repetae. Min vän och jag var inte säkra på om artisten hette Autechre eller Tri Repetae, men jag var helt säker på att jag bara måste få låna skivan. Väl hemma efter skolan den eftermiddagen satte jag på skivan med spänd förväntan och… somnade. Det där tillståndet mellan vakenhet och sömn är än idag vad jag förknippar Autechres musik med. De där sjuttiotvå minuterna som är Tri Repetae måste jag ha lyssnat på i flera dygn, kanske veckor om man slår ut det över de tjugosju år som passerat sedan den där eftermiddagen i min första lägenhet och med min första autechreskiva. Ändå är Autechre för mig någonstans mitt emellan verklighet och dröm. Tri Repetae är troligtvis den autechreskiva som jag håller som deras mästerverk än idag, trots att de gett ut kring tjugofem album totalt vid det här laget. Jag minns att det jag först fastnade för var skivans exakthet. Musiken kändes matematisk, kantig och humorbefriad. En musik som artificiell intelligens kunde sammanställt. Något hade hänt med den brittiska duon sedan jag, om än omedvetet då, hade hört dem året innan. Värmen, glädjen och gulligheten var utbytt mot mekanisk perfektion. När skivbolagskollegan Aphex Twin pysslade med ljudteknisk humor om potatismos och satte sitt eget ansikte på skivomslagen, gjorde Autechre introvert, dystopisk musik som kändes omänsklig och gravallvarlig. Autechre, duon Sean Booth och Rob Brown, kommer från hiphop och electro, något som är uppenbart på Tri Repetae. Spår som Stud, Leterel och kanske främst inledande Dael är hiphop analyserat och utfört av robotar. Om Kraftwerk sägs vara hiphopens ursprung eftersom Afrika Bambaataa med flera samplade dem, lät Autechres musik i mitten av nittiotalet som om Kraftwerks robotar låst ute de mänskliga bandmedlemmarna och tagit över klingklangstudion för att skapa hiphop på egen, mekanisk, hand. Kanske är det just den kirurgiska perfektionen på Tri Repetae som fick Booth och Brown att klistra på en lapp på CD-omslaget där det stod ”Incomplete without surface noise”.

Samma år som Tri Repetae släpptes hade jag själv köpt min första minidiscspelare och slapp spela in min egen musik på brusiga kassettband och var väldigt fascinerad av Det Perfekta Ljudet och Autechre gav mig just det. Jag letade mig bakåt i deras katalog och fann de två föregående albumen Incunabula (1993) och Amber (1994) och även de är kolossalt vackra album. Det är dock enklare att förstå sig på hur duon spelade in de där skivorna. Ljudtekniskt är de inte så speciellt utstickande, men låtar som Bike, Eggshell, Nine och Yulquen är ett knippe riktigt fina popsånger om än i en nervkittlande, skavande skrud. Man brukar ju säga att en bra låt ska gå att framföra på vilket instrument som helst, att man ska kunna sitta med sin gitarr med vänner runt en lägereld och plonka (eller vad gör man på gitarr?) fram låten. För mig är det precis tvärtom. Jag är intresserad av ljudbilden och det tekniska har egentligen större värde för mig än att en låt har fyra, fem intressanta ackord och en medryckande melodi.

Autechre gick vidare i sitt ljudutforskande efter Tri Repetae och album nummer fyra gavs ut året efter, 1996. Nu med en musik som var ännu mer industriell och intrikat. Jag var arton år och hade skaffat mig en Juno-synt, en 606-trummaskin och lite annan studioutrustning och kände att jag kanske hade kommit ifatt Autechres två första album vad det gällde ljudproduktion. Och så släpper de Chiastic Slide och jag förstod ingenting. Absolut ingenting. Ingenting mer än att jag fullkomligt älskade skivan! Det är väl först här som Autechres rytmer känns som om de håller på att falla samman men räddas i sista steget innan kraschen blivit ett faktum. Musiken snubblar fram och än idag är det ett mysterium hur de kunde skulptera fram dessa låtar i mitten av nittiotalet. Jag tror att de på den tiden fortfarande använde sig mycket av samplingsteknik men det låter som om de samplat dementa och uttjänta robotar som försöker ta sig fram i sin vardag men lederna har för länge sedan rostat sönder. Melodierna finns där fortfarande, men det är rytmerna som fångar ens intresse och är det bärande elementet för samtliga spår på skivan. En vän brukar beskriva Chiastic Slide som ”skivan som låter som kramsnö”, vilket jag tycker är träffande vackert. Kanske är det snön som fått robotarnas lemmar att vittra sönder och bli obrukbara.

1998 lämnade jag bildkonsten och min hemstad och flyttade till Värmland för att studera ljuddesign. De flesta i min klass spelade i band och lyssnade på ”musikermusik” som Toto och Dream Theater, artister som jag verkligen avskydde, med musik som enbart var intressant för andra musiker. Med mig i flyttlasset hade jag en Nord Lead, ett par gamla sjuttiotalssyntar, en sampler och en stor samling Warp Records-skivor. Denna gång var det jag som tog modet till mig på hemmafester och stängde av Toto-skivorna och satte på Autechre och deras nysläppta album LP5. Jag hade väl hoppats att någon skulle reagera på samma sätt som jag hade gjort på den där festen några år tidigare där jag fick höra Artificial Intelligence för första gången. Men icke. Mina studiekamrater förklarade för mig att det som strömmade ur högtalarna var ljuddesignmusik för ljuddesigners. Och de hade naturligtvis rätt. Aphex Twin har med sina spexiga upptåg med dansande nallebjörnar och rockstjärneaktiga ”I don’t give a damn”-attityd sannerligen hittat utanför de snäva electronicakretsarna och hans logo syns på t-shirts hos indiekids som varken känner till Selected Ambient Works eller ens On, trots kopplingen till Pulp och Jarvis Cocker. Autechre å andra sidan är husgudar hos programmerare och personer som är mer intresserade av programvara som Max/MSP och Supercollider än hur man tar ett Cmaj9- eller Cm13-ackord. Gott så.

Avslutningsvis hade jag planerat att skriva något om att Autechre tappade bort mig och kanske även sig själva någonstans för tjugo år sedan när deras skivor blev än mer invecklade och tilltrasslade. När melodierna och de fina Juno-padsen litegrann hamnade i skymundan för algoritmer och matematiska formler jag är för dum för att greppa. Det var troligtvis någonstans kring 2001 års Confield som jag blev proppmätt på Autechre. Jag hade fullkomligt och glupskt slukat allt de gjort, köpt vartenda album, EP och singel med duon och det var helt enkelt dags att gå vidare innan det gick överstyr helt. När Autechre 2002 gav ut låten och videon Gantz Graf befann jag mig på en liten festival i Birmingham i England och fick se Gantz Graf med storbild och bra ljud kändes det som en käftsmäll och som om någon sparkade undan benen på mig samtidigt. Naturligtvis blev jag helt knockad och återigen förälskad i min gamla tonårskärlek Autechre, men jag hade redan bestämt mig för att det var dags att bryta upp efter snart ett decennium tillsammans.

I samband med denna text lyssnar jag till slut ifatt och försöker identifiera exakt var någonstans det var mitt intresse falnade. Plötsligt inser jag att ackorden och melodierna faktiskt aldrig varit frånvarande och att det snarare var jag som inte förstod. Popmusiken och melodierna finns kvar även i materialet de gett ut de senaste två decennierna, det är bara jag som varit för tjurskallig och ofokuserad för att inse det. Autechre har gått vidare och förädlat och utvecklat sin ljudbild med helt sagolikt fina album.

Även om jag än idag håller Tri Repetae som min favorit, förstår jag samtidigt att det nog mest handlar om nostalgi trots allt. Fan också.

----
Hvis vi husker riktig spilte Tilliander første gang på Ekko i 2004, kjent barn har mange navn og opp gjennom årene har han gjestet festivalen både under eget navn og med aliaser som Mokira, TM 404 og sammen med Familjen. Han er i liket med Ekko, vokst opp med Autechre, Aphex Twin og Warp Records. Det kan også nevnes at han har en imponerende samling med Roland-TR trommemaskiner, er vert for det glimrende radioprogrammet "Elektronisk i P2", og i tillegg er han vår favorittsvenske, så han måtte jo bare skrive litt om Autechre.