Ekko har slått seg sammen med Intonal (Malmø), Radar (Århus) og Nordberg festivalen for å presentere det nye og ekslusive bestillingsverket til Vanligt Folk - «Dischorealism». Den svensk/norske punk-gruppen fremfører verket på Østre 06.mai.
Da den Gøteborgbaserte gruppen Vanligt Folk gjestet Ekkofestivalen i fjor fikk vi bakoversveis. I novembermørket utspilte det seg en herlig kakofoni av absurdisme, sosialrealisme og kaos. Nå er norsk/svenske punk gruppen tilbake med bestillingsverket «Dischorealism».
Vanligt Folk sier at når de begynte arbeidet med bestillingsverket hadde de egentlig tenkt å jobbe konseptuelt med melk. Men de fant fort ut at de ble lei av melkeideen, noe som resulterte i at prosjektet tok delvis en annen form. Men ideen om melken ble værende: i form av å suge livet ut av noen, og samtidig utnytte og overkonsumere tillit i enhver form. «Dischorealism» utforsker nettopp dette: kostnaden av den tosidige naturen, og temaer som vennskap, sex, vold og rusmisbruk.
Kjære venner!Det er endelig varmere i været og snart tar vi en etterlengtet påskeferie. Vi ønsker dere alle en riktig god påske! Etter påsken skjer det mye på Ekko og Østre. Vi har flere flotte konserter, lanserer ny nettside og de første artistene til årets Ekkofestival. I år feirer Ekkofestivalen 20 år!Før vi stikker på fjellet og trøkker i oss…
Den tredje mars (3.03) er den internasjonale acid dagen! Club No-No og BTMF inviterer til syrefest. På plakatene inner du DJ Little Miss Lucifer fra hovedstaden, Snorre Magnar Solberg (Club No-No) og BTMF crew Laserpistol og Krosmoplastik (live). For mer informasjon: https://fb.me/e/2FmC3vNyT
Den Manchester-baserte DJen og produsenten Henzo kommer til Bergen med sløy techno ispedd dancehall, dubstep og reggaeton!
Henzo er en mester i å kryspollinere dancehall, dubstep, reggaeton og techno. Med hans nye EP «Stretford Blues», og sitt populære klubbkonsept «Strange Riddim», pusher han det musikalske lydbildet i hjembyen sin Manchester. Henzos saktegående tilnærming til elektronisk musikk frembringer interessante motsetninger som utfordrer dagens hang etter raske rytmer. Den dype rytmen i produksjonene føles som den graver seg ned i hoften, og forplanter seg i en brebeint stilling. Denne evnen til å smelte sammen ulike tradisjoner, og samtidig få dem til å fungere på dansegulvet er noe av det vi får oppleve på Østre denne kvelden!
Thanks to all the dancers yesterday, and welcome to a last day of mass in Slettebakken Kirke today! To get to Slettebakken Kirke, the easiest is to take the light rail to the "Sletten" stop, and then walk 4 minutes from there to the church. If you take the light rail from Byparken at 19:50, you will arrive in good…
After a wild Friday with experimental sonic kicks - we are now getting ready for the big club day!This Saturday we start with "Air Conditions", where a group of local artists and musicians associated with the underground radio Vers Libre have collaborated with Seyðisfjörður Community Radio 107.1 in Iceland - the result is a two-hour live broadcast from Vestre with…
Fridays at Ekko invite you to experiment and listen. Today we also live-stream new faces in dj-Bergen in collaboration with Vers Libre. We also turn the entrance on its head, and let people in via the back of the house - in Vestre Skostredet 2!This is happening today:At 19:00 the stream "Strömming uten hode" starts, from Vestre. 6 DJs play…
After a supersonic start to the festival with Autechre yesterday at USF Verftet, we calm down a bit this Thursday evening and get ready for Building Instrument.Bergen- and Voss-based Building Instrument, with Mari Kvien Brunvoll, Øyvind Hegg-Lunde and Åsmund Weltzien, has known for a couple of years that a commissioned work was in the making for Ekkofestivalen 2022. Now it…
Låt mig säga det redan från början. Nostalgi är något jag undviker och närmast föraktar. Att hitta nya filmer och böcker, rota efter de senaste skivorna och kommande konserter har så länge jag kan minnas varit var jag hämtat kraft och inspiration från. Det är en starkt bidragande orsak till att jag stolt kallat mig för autechrefan i snart trettio år. Men när hörde jag egentligen Autechre för första gången? Jag minns inte. De har gjort flera av mina absoluta favoritskivor och ändå vet jag inte när jag exponerades för deras puttrande elektroniska landskap för första gången. Däremot är minnet från när jag hörde dem för andra gången i mitt liv glasklart. Den upplevelsen förändrade allt.
Såhär. 1994 gav det brittiska skivbolaget Warp Records ut skiva nummer två i sin serie Artificial Intelligence där de sammanställde och presenterade ett antal artister knutna till skivmärket. På skivan medverkade bland annat The Higher Intelligence Agency, B12, Speedy J samt Aphex Twin under sitt alias Polygon Window. Och så Autechre. Skivan som helhet blev verkligen en ögonöppnare för mig. Eller ja, öronöppnare då. Under denna period var jag sexton och hade börjat intressera mig på allvar för techno efter några år som synthare. I synthmusiken är naturligtvis de elektroniska klangerna dominerande, men det är ändå musik i traditionell popskrud. Vers, vers, refräng. Alltid med sång som det viktigaste elementet. Flertalet studier visar att skivorna du lyssnar på i tonåren är musiken som kommer följa dig resten av livet. Jag tycker det är en fruktansvärt skrämmande och obehaglig tanke, men har samtidigt insett ju äldre jag blivit att det faktiskt ligger något i det.
På en hemmafest där det mest spelades samtida topplisterock som Nirvana, Pearl Jam, Nine Inch Nails och Green Day (ja, det var nådens år 1994) var det en något äldre kille än vi osäkra tonåringar som tog sig mod och stängde av grungemusiken och stoppade i en CD-skiva han tagit med hemifrån. Ur högtalarna strömmade äntligen ljud som jag kände mig hemma i. Det var vackra padljud och stråkar från den japanska instrumenttillverkaren Rolands, då tio år gamla men redan kultförklarade, synt Juno-106 tillsammans med den omisskännliga puttrande trummaskinen TR-606. Ljuden kände jag igen, men ljudbilden var en annan. Borta var den tuffa distade sången om wasteland, darkness, emptiness och misery. Borta var också de obligatoriska röstsamplingarna från skräckfilmer som The Tenant, The Shining och Hellraiser.I stället var det verkligen ljudbilden som var musiken men utan att bli för abstrakt och utsvävande. Låtarna var också längre, drömska, melodiska och med ett ständigt malande beat utan att vara techno, trance eller house. Niklas, personen som hade tagit med sig Artificial Intelligence, kom definitivt inte från ravescenen utan var en klassiskt skolad gitarrist och spelade Bach och Händel eller vad det nu kan ha varit. Jag var mer fascinerad av Skinny Puppy och Morticians, så jag visste inte skillnaden mellan musik från barocken eller från nittonhundrasextiotalet. Att höra Warp Records samlingsskiva Artificial Intelligence förändrade faktiskt mitt liv. Jag vet att det är något som sägs alldeles för lättvindigt, men det var verkligen en life changing experience. Året innan hade MTV:s Chill Out Zone och Alternative Nation visat mig Aphex Twin:s fantastiska låt On med musikvideo av Pulp:s sångare Jarvis Cocker men då kändes det som om On kom från ingenstans och inte var en del av någon musikscen, åtminstone inte någon jag kände till förrän den där hemmafesten och Artificial Intelligence.
Men om nu Autechre och samlingen Artificial Intelligence II förändrade mitt liv, varför påstår jag då att jag inte minns när jag hörde Autechre första gången? Jag spelade av samlingen på kassett, men jag skrev varken upp artist eller låttitlar. Dessutom, och nu kommer en del fans tycka att jag hädar, stack kanske inte Autechre ut så värst mycket på de där två warpsamlingarna. En stor del av musiken på de där himmelska skivorna är hyfsat anonym och skulle närapå kunna vara gjord av samma producent. Juno-106 och TR-606 genom Alesis grusiga reverb och med studsiga pingpong-delay var grundreceptet till de flesta av spåren på de båda skivorna. Helt makalöst förtjusande och i sanning något som stack ut i jämförelse med annan samtida musik, men tillsammans utgjorde artisterna ändå en något homogen och småhemlig musikscen.
Andra gången Autechre kom in i mitt liv minns jag däremot med fullständig tydlighet än idag. Jag pluggade konst och under lektionerna turades vi elever om att spela upp musik för varandra. Eller rättare sagt, jag spelade musik för de andra och de fick snällt stå ut med Die Form, Mouse on Mars och Kraftwerk. Kanske var de andra inte så intresserade av musik, eventuellt var de upptagna med att faktiskt måla kroki och det inte var så noga[1] vad de lyssnade till. Jag hade pratat musik med en annan Andreas i klassen och även om han också var helt såld på elektronisk musik, var han främst intresserad av house, goatrance och en gnutta techno. Musik för DJ:s som spelade på de stora nattklubbarna ute i Europa, långt långt ifrån vår pyttelilla skånska stad. En dag kom han fram till mig med en CD-skiva som han trodde skulle kunna intressera mig, ett album som hans storasysters kille precis fått hem på import. Skivans omslag var helt bronsfärgat utan någon som helst text eller bild och som konststuderande väckte det förstås min nyfikenhet rejält. Bland de retrofuturistiska bilderna på maskiner i bookleten stod det Autechre. Tri Repetae. Min vän och jag var inte säkra på om artisten hette Autechre eller Tri Repetae, men jag var helt säker på att jag bara måste få låna skivan. Väl hemma efter skolan den eftermiddagen satte jag på skivan med spänd förväntan och… somnade. Det där tillståndet mellan vakenhet och sömn är än idag vad jag förknippar Autechres musik med. De där sjuttiotvå minuterna som är Tri Repetae måste jag ha lyssnat på i flera dygn, kanske veckor om man slår ut det över de tjugosju år som passerat sedan den där eftermiddagen i min första lägenhet och med min första autechreskiva. Ändå är Autechre för mig någonstans mitt emellan verklighet och dröm. Tri Repetae är troligtvis den autechreskiva som jag håller som deras mästerverk än idag, trots att de gett ut kring tjugofem album totalt vid det här laget. Jag minns att det jag först fastnade för var skivans exakthet. Musiken kändes matematisk, kantig och humorbefriad. En musik som artificiell intelligens kunde sammanställt. Något hade hänt med den brittiska duon sedan jag, om än omedvetet då, hade hört dem året innan. Värmen, glädjen och gulligheten var utbytt mot mekanisk perfektion. När skivbolagskollegan Aphex Twin pysslade med ljudteknisk humor om potatismos och satte sitt eget ansikte på skivomslagen, gjorde Autechre introvert, dystopisk musik som kändes omänsklig och gravallvarlig. Autechre, duon Sean Booth och Rob Brown, kommer från hiphop och electro, något som är uppenbart på Tri Repetae. Spår som Stud, Leterel och kanske främst inledande Dael är hiphop analyserat och utfört av robotar. Om Kraftwerk sägs vara hiphopens ursprung eftersom Afrika Bambaataa med flera samplade dem, lät Autechres musik i mitten av nittiotalet som om Kraftwerks robotar låst ute de mänskliga bandmedlemmarna och tagit över klingklangstudion för att skapa hiphop på egen, mekanisk, hand. Kanske är det just den kirurgiska perfektionen på Tri Repetae som fick Booth och Brown att klistra på en lapp på CD-omslaget där det stod ”Incomplete without surface noise”.
Samma år som Tri Repetae släpptes hade jag själv köpt min första minidiscspelare och slapp spela in min egen musik på brusiga kassettband och var väldigt fascinerad av Det Perfekta Ljudet och Autechre gav mig just det. Jag letade mig bakåt i deras katalog och fann de två föregående albumen Incunabula (1993) och Amber (1994) och även de är kolossalt vackra album. Det är dock enklare att förstå sig på hur duon spelade in de där skivorna. Ljudtekniskt är de inte så speciellt utstickande, men låtar som Bike, Eggshell, Nine och Yulquen är ett knippe riktigt fina popsånger om än i en nervkittlande, skavande skrud. Man brukar ju säga att en bra låt ska gå att framföra på vilket instrument som helst, att man ska kunna sitta med sin gitarr med vänner runt en lägereld och plonka (eller vad gör man på gitarr?) fram låten. För mig är det precis tvärtom. Jag är intresserad av ljudbilden och det tekniska har egentligen större värde för mig än att en låt har fyra, fem intressanta ackord och en medryckande melodi.
Autechre gick vidare i sitt ljudutforskande efter Tri Repetae och album nummer fyra gavs ut året efter, 1996. Nu med en musik som var ännu mer industriell och intrikat. Jag var arton år och hade skaffat mig en Juno-synt, en 606-trummaskin och lite annan studioutrustning och kände att jag kanske hade kommit ifatt Autechres två första album vad det gällde ljudproduktion. Och så släpper de Chiastic Slide och jag förstod ingenting. Absolut ingenting. Ingenting mer än att jag fullkomligt älskade skivan! Det är väl först här som Autechres rytmer känns som om de håller på att falla samman men räddas i sista steget innan kraschen blivit ett faktum. Musiken snubblar fram och än idag är det ett mysterium hur de kunde skulptera fram dessa låtar i mitten av nittiotalet. Jag tror att de på den tiden fortfarande använde sig mycket av samplingsteknik men det låter som om de samplat dementa och uttjänta robotar som försöker ta sig fram i sin vardag men lederna har för länge sedan rostat sönder. Melodierna finns där fortfarande, men det är rytmerna som fångar ens intresse och är det bärande elementet för samtliga spår på skivan. En vän brukar beskriva Chiastic Slide som ”skivan som låter som kramsnö”, vilket jag tycker är träffande vackert. Kanske är det snön som fått robotarnas lemmar att vittra sönder och bli obrukbara.
1998 lämnade jag bildkonsten och min hemstad och flyttade till Värmland för att studera ljuddesign. De flesta i min klass spelade i band och lyssnade på ”musikermusik” som Toto och Dream Theater, artister som jag verkligen avskydde, med musik som enbart var intressant för andra musiker. Med mig i flyttlasset hade jag en Nord Lead, ett par gamla sjuttiotalssyntar, en sampler och en stor samling Warp Records-skivor. Denna gång var det jag som tog modet till mig på hemmafester och stängde av Toto-skivorna och satte på Autechre och deras nysläppta album LP5. Jag hade väl hoppats att någon skulle reagera på samma sätt som jag hade gjort på den där festen några år tidigare där jag fick höra Artificial Intelligence för första gången. Men icke. Mina studiekamrater förklarade för mig att det som strömmade ur högtalarna var ljuddesignmusik för ljuddesigners. Och de hade naturligtvis rätt. Aphex Twin har med sina spexiga upptåg med dansande nallebjörnar och rockstjärneaktiga ”I don’t give a damn”-attityd sannerligen hittat utanför de snäva electronicakretsarna och hans logo syns på t-shirts hos indiekids som varken känner till Selected Ambient Works eller ens On, trots kopplingen till Pulp och Jarvis Cocker. Autechre å andra sidan är husgudar hos programmerare och personer som är mer intresserade av programvara som Max/MSP och Supercollider än hur man tar ett Cmaj9- eller Cm13-ackord. Gott så.
Avslutningsvis hade jag planerat att skriva något om att Autechre tappade bort mig och kanske även sig själva någonstans för tjugo år sedan när deras skivor blev än mer invecklade och tilltrasslade. När melodierna och de fina Juno-padsen litegrann hamnade i skymundan för algoritmer och matematiska formler jag är för dum för att greppa. Det var troligtvis någonstans kring 2001 års Confield som jag blev proppmätt på Autechre. Jag hade fullkomligt och glupskt slukat allt de gjort, köpt vartenda album, EP och singel med duon och det var helt enkelt dags att gå vidare innan det gick överstyr helt. När Autechre 2002 gav ut låten och videon Gantz Graf befann jag mig på en liten festival i Birmingham i England och fick se Gantz Graf med storbild och bra ljud kändes det som en käftsmäll och som om någon sparkade undan benen på mig samtidigt. Naturligtvis blev jag helt knockad och återigen förälskad i min gamla tonårskärlek Autechre, men jag hade redan bestämt mig för att det var dags att bryta upp efter snart ett decennium tillsammans.
I samband med denna text lyssnar jag till slut ifatt och försöker identifiera exakt var någonstans det var mitt intresse falnade. Plötsligt inser jag att ackorden och melodierna faktiskt aldrig varit frånvarande och att det snarare var jag som inte förstod. Popmusiken och melodierna finns kvar även i materialet de gett ut de senaste två decennierna, det är bara jag som varit för tjurskallig och ofokuserad för att inse det. Autechre har gått vidare och förädlat och utvecklat sin ljudbild med helt sagolikt fina album.
Även om jag än idag håller Tri Repetae som min favorit, förstår jag samtidigt att det nog mest handlar om nostalgi trots allt. Fan också.
Til ett av årets bestillingsverk, i samarbeid med portugisiske Filho Único, plukket vi en velkjent lokal produsent fra både Lisboa og Bergen, og satte de sammen til å lage et verk tilpasset en multikanals fremføring. Bjørn Torske og Rogério Brandão (aka Dj Nigga Fox) aksepterte utfordringen, og til Ekkofestivalen 2022 presenterer de «O Nosso Pão».
Inter-symmetric Works: en workshop om elektronisk musikk på tilgjengelige flater
BEK og Ekko inviterer til en workshop hvor vanligvis komplekse musikalske systemer er spillbare på en tilgjengelig og enkel brukerflate.
Vi ser derfor etter personer som av ulike grunner har hatt lyst til å drive med elektronisk musikk, men har syntes det har vært vanskelig å vite hvor man skal begynne eller at systemene har vært for komplekse eller utilgjengelige.
Workshoppen er gratis og er ledet av musiker og lydskaper Rian Treanor, og vil foregå på engelsk og norsk etter behov, med praktisk utprøving og leking med softwaren som et hovedfokus. Om utøverne ønsker kan de også delta på konsert hvor de selv er med og fremfører materialet de har skapt sammen med Treanor, på kveldstid lørdag 20. november.
Jim O’Rourke Interview by Lasse Marhaug September 2021 When was the first time you heard music that went beyond the two-channel stereo field? It most likely would have been going to see Wings or Jethro Tull or something like that, haha. The first time I properly heard “multi channel” music was when I went to GRM in 1990 and was…
In collaboration with Ekko, Lasse Marhaug chose four artists to make a new piece for a multi channel setup for EKKO XVIII. The following is Marhaug's interview with Vivian Wang for this year's festival paper.
In collaboration with Ekko, Lasse Marhaug chose four artists to make a new piece for a multi channel setup for EKKO XVIII. The following is Marhaug's interview with Mariam Rezaei for this year's festival paper.
In collaboration with Ekko, Lasse Marhaug chose four artists to make a new piece for a multi channel setup for EKKO XVIII. The following is Marhaug's interview with Matmos for this year's festival paper.
This year's festival consists of 9 days, 22.–31. October. We need help with unraveling all of these, and help is needed with transport, rig, artist care, cooking, festival hosts, selling and scanning tickets ++ and we are always interested in new, creative ideas in contribution! <
If you are interested, e-mail us at johanne@ekko.no, marked "volunteer" !
For å feire dagens nyhet med gjenåpning og at 1-metersregelen fjernes legger vi ut et knippe rabatterte festivalpass til gjenåpningspris! Festivalpasset gir inngang til alle dagene under festivalen, ved kapasitet. Kjøp de her!
OPEN CALL TRASHKESTRA – EKKO FESTIVAL 2021 3 DAY WORKSHOP AND PERFORMANCE 22.–24. OCTOBER AT BERGEN KJØTT WITH JIMI TENOR, TATU RÖNKKÖ, ISLAJA & RUDI VALDERSNES Ekko Festival holds an open call for people who wants to participate in Jimi Tenor’s project “Trashkestra”. The participants are invited to collaborate and evolve their practice in this project which takes so called…
15. oktober kjører Steamdome inn til Kulturhuset i Bergen, med 7 av Norges beste improvisasjonsmusikere. Den nye plata lener seg enda mer mot klubbmusikk, med musikalske nikk til både Gustav Mahler, Fela Kuti, John Williams, Luke Vibert, Kraftwerk, Caetano Veloso, yMusic, Billie Eilish og Squarepusher.
I lys av økende smittetall og nasjonale råd samt varslede restriksjoner i Bergen og samfunnet generelt. Har vi måtte ta den tunge beslutningen om å utsette dette arrangement til en ny dato.
Vi i Ekko synes dette er veldig trist - men samtidig mener vi at det ikke er riktig overfor hverken dere som publikum eller artister å gjennomføre arrangementene når premissene for en trygg og god opplevelse ikke lenger er tilstede.
Vi hadde gledet oss veldig til å dele denne kvelden sammen med dere og jobber nå med å få på plass en ny dato som vi håper å kunne offentliggjøre om ikke lenge.
Kjøpte billetter vil selvsagt være gyldig på ny spilledato. Om man heller ønsker å få refundert kjøpet, send en mail til info@ekko.no med kopi av billetten, så fikser vi det.
Til Ekkofestivalen 2020 har Ideophone Records invitert Nuts & Bolts – podkastserien som tar et dypdykk i artisters fremgang og arbeidsmetode med elektroniske instrument, trommemaskiner og synthesizere – til samtale med Ydhessa! Lytt til podkasten her!
Denne uken går flere konserter av stabelen, det meste er utsolgt men det er enda noen få billetter igjen til SUPER HEAVY METAL på Østre på søndag, 1. november.
På søndag 25.10. viser vi animasjonsprogrammet Seeing Sound Cinema i andre etasje på Østre, som passer for mennesker i alle aldre, fra barneskolealder og opp!
Jaga Jazzist legger Norgesturneen i oktober innom Ekkofestivalen! I samarbeid med Bergen Jazzforum og Nattjazz presenterer vi det stilmessig særegne bandet som har vært et kraftsenter innen norsk jazz i over 25 år – og vi har en kombibillett til de som vil høre det splitter nye bestillingsverket til Lars Horntveth samme uke som Jaga-konserten.
Vill Vill Vest må dessverre avlyse årets festival på grunn av de nye restriksjonene for koronasmitte i Bergen. Ekkofestivalen, som starter senere i oktober, vil gå sin gang som planlagt.
We are closed down following the Corona restrictions at the time being. We follow the situation closely, and will update with information about future events as soon as we can. Stay safe!
We have started planning for the next Ekko Festival, dates are Oct 27nd-31st. We are also updating our web presence on this page. While you wait for Ekko no.17, please check out our program of concerts and club nights for the upcoming season below.
Jan 17th: Sansibar (FIN) live with his new, finnish spin on electro. Earlier in the evening renowned light artist HC Gilje will perform his lazer concert "Radiant" live.
Aleksi Perälä, Astrid Sonne, Carla Dal Forno, Ceephax Acid Crew, Deathprod, Dj Ibon, Dj Marcelle, Dj Nobu, Giant Swan, Kim Ann Foxman, Lindstrøm, Sassy 009, Sugai Ken, Toxe, Volvox & Maurice Fulton where some of the artists Ekko got to Bergen in 2019.
The electronic pop duo Camila Fuchs is on the program for The Ekko Festival afterparty – Friday 15 November at Østre. The same evening Bjørn Torske, Asel, Arthur Hureau & Lydgalleriet's exhibition with Amber Ablett is on the program. Camila Fuchs from Mexico & Munich has vocals reminiscent of early Björk and Karin Dreijer over elongated electronic pulses that crackle and glitch, resulting in beautiful, mesmerizing music.
